Binda fosfor – eller ta bort föroreningen?

I Ulvsundasjön genomför Stockholm Vatten och Avfall en omfattande aluminiumbehandling för att komma åt årtionden av ackumulerad fosfor. Enligt lokaltidningen Mitt i ska omkring 20 ton fosfor bindas i Ulvsundasjön och Riddarfjärden. Effekten kan vara dramatisk: Redan dagen efter behandling rapporteras ett betydligt klarare vatten. Aluminiumet binder fosfor och minskar därmed dess tillgänglighet för algproduktion. Metoden kan på så sätt ge en tydlig förbättring av sjöns ekologiska förutsättningar.

Fosforn binds – men sedimentet ligger kvar
Aluminiumbehandling innebär emellertid inte att sedimentet avlägsnas. Fosforn immobiliseras i bottensedimentet. Detsamma gäller i huvudsak de miljögifter som redan har ackumulerats där. Ulvsundasjön är en urban vattenförekomst med en lång historia av utsläpp och uppnår inte god kemisk status. Bland de problematiska ämnena finns PFOS och flera andra persistenta föroreningar. Aluminiumbehandlingen är inte utformad för att destruera dessa ämnen.

PFAS försvinner inte genom klarare vatten
Det är en viktig distinktion. Ett förbättrat siktdjup betyder inte automatiskt förbättrad kemisk status. PFAS som finns i sedimentet kan fortfarande utgöra en exponeringskälla. Bottenlevande organismer exponeras genom sediment, porvatten och föda, vilket skapar en möjlig väg vidare i näringskedjan till fisk och andra djur. Aluminium kan påverka hur vissa PFAS fördelas mellan vatten och partiklar, men ämnena förstörs inte. Föroreningsbanken finns därför i princip kvar.

Rena vikar prövar en annan princip
Rena vikar undersöker istället fysisk borttagning av organiska sediment. Därmed avlägsnas inte bara fosfor utan också organiskt material och de föroreningar som är bundna till den upptagna sedimentfraktionen. Rena vikar utvecklingsarbete omfattar därefter högtemperaturförgasning. En korrekt utformad termisk process kan potentiellt destruera organiska miljögifter som PFAS, dioxiner och PCB, medan tungmetaller måste separeras och omhändertas eftersom grundämnen inte kan destrueras.

Från miljöproblem till cirkulär råvara
Rena vikars hypotes går därför längre än fosforborttagning. Sedimentets användbara fraktioner ska undersökas som råvaror för bland annat fosfor, förnybart kol och mineralmaterial, medan problematiska ämnen destrueras eller separeras. Det skapar en möjlig koppling mellan vattenrestaurering, kemisk status och cirkulär ekonomi.

Två metoder bör jämföras på hela systemet
Aluminiumbehandling och sedimentborttagning behöver därför utvärderas bredare än genom kostnaden per kilo fosfor. Relevanta frågor är också: Hur länge består miljöeffekten? Vad händer med PFAS och andra miljögifter? Hur mycket material lämnar faktiskt vattenförekomsten? Och kan resurser återvinnas? Först med sådana systemgränser går det att avgöra vilken samhällsnytta respektive åtgärd faktiskt levererar.

Bred lagstiftning att vänta
Naturrestaureringslagen och vattendirektivet från EU kommer att avkräva medlemsländerna åtgärder av förorenade habitat i marin miljö – även urbana. Därtill lanserar EU nya direktiv som berör produktion av dricksvatten, rening av avloppsvatten samt produktion och användning av olika PFAS-ämnen (REACH). EU harmoniserar ny lagstiftning med befintlig, exempelvis EU:s avfallshierarki – för nyttiggörande av avfall.

Utöver lagstiftningen tillkommer de folkrättsliga åtaganden som Sverige har undertecknat. Paris-avtalet omfattar att åtgärda läckage av växthusgaser – såväl från land som vatten. Ett avtal som Sverige har signerat.

Kommande veckobrev
Kommande veckobrev belyser olika delar av de systemlösningar som ska hantera PFAS i sediment. Därtill vilka destruktionsmöjligheter för PFAS som finns och var de anläggningar som ska destruera PFAS i sedimentet nu planeras. Därtill rapporteras hur teknik till åtgärder nu anpassas för att minimera påverkan av PFAS på ekosystemen i Sveriges vattenförekomster – stora som små – samt hur hela åtgärdsprocesser nu utformas.

Välkommen till fortsätt läsning!