Carstensen et al. (2014): 
Djupbassängernas syrebrist är ett nytt normaltillstånd

Carstensen med flera ger oss ett långt tidsperspektiv på Östersjöns syrebrist – och det är just tidsperspektivet som är studiens stora bidrag. Genom att sammanställa data över mer än ett sekel visar författarna att de syrefria och syrefattiga bottnarna i öppna Östersjön har ökat dramatiskt i utbredning. Det handlar inte om enstaka dåliga år, utan om en systemförändring där hypoxi gått från undantag till ett återkommande “normalläge” i djupbassängerna. 

SMHI:s mätningar i bilden ovan bekräftar utvecklingen fram till 2025.

Närsalter är huvudorsak – klimatet förstärker
En viktig slutsats är att näringsbelastningen är den dominerande orsaken bakom denna utveckling. Carstensen et al. bedömer att eutrofieringen – alltså den långvariga tillförseln av kväve och fosfor – är huvudmotorn som driver upp produktionen av organiskt material. När detta material sjunker till djupen och bryts ned förbrukas syre. Klimatets uppvärmning spelar också roll, men mer som en förstärkare ovanpå närsaltseffekten, inte som grundorsak.

Den självförstärkande loopen låser djupen
Studien beskriver dessutom en återkoppling som gör problemet trögrörligt: När bottnar blir syrefria förändras sedimentens kemi så att fosfor lättare frigörs till vattnet. Den fosforn göder i sin tur cyanobakterier och annan algproduktion, vilket ökar mängden organiskt material som sjunker och ytterligare förvärrar syrebristen. På så sätt “låser” djupbassängerna sig i ett eutrofierat och syrefattigt tillstånd.

Varför återhämtning tar decennier
För en bredare publik är kanske den mest tankeväckande insikten att även om vi minskar utsläppen från land, så tar det lång tid innan djupbassängerna svarar. Östersjöns djup verkar ha ett slags ekologiskt minne: När systemet väl tryckts in i syrebrist tar det decennier att bromsa och vända, om man inte angriper själva återkopplingen. Carstensen et al. ger alltså ett historiskt facit som förklarar varför återhämtning inte syns lika snabbt som många hoppas – och varför djupmiljöerna måste tas på allvar i framtida restaureringsarbete.

Bred lagstiftning att vänta
Naturrestaureringslagen och vattendirektivet från EU kommer att avkräva medlemsländerna åtgärder av förorenade habitat i marin miljö – även urbana. Därtill lanserar EU nya direktiv som berör produktion av dricksvatten, rening av avloppsvatten samt produktion och användning av olika PFAS-ämnen (REACH). EU harmoniserar ny lagstiftning med befintlig, exempelvis EU:s avfallshierarki – för nyttiggörande av avfall.

Utöver lagstiftningen tillkommer de folkrättsliga åtaganden som Sverige har undertecknat. Paris-avtalet omfattar att åtgärda läckage av växthusgaser – såväl från land som vatten. Ett avtal som Sverige har signerat.

Kommande veckobrev
Kommande veckobrev belyser olika delar av de systemlösningar som ska hantera PFAS i sediment. Därtill vilka destruktionsmöjligheter för PFAS som finns och var de anläggningar som ska destruera PFAS i sedimentet nu planeras. Därtill rapporteras hur teknik till åtgärder nu anpassas för att minimera påverkan av PFAS på ekosystemen i Sveriges vattenförekomster – stora som små – samt hur hela åtgärdsprocesser nu utformas.

Välkommen till fortsätt läsning!