Östersjöns problem börjar långt innan vattnet når havet

I en debattartikel i Fiskejournalen den 1 oktober riktas skarp kritik mot aluminiumbehandlingen av Bergshamraviken i Stockholms skärgård. Skribenten Jonas Nilsson beskriver oro för fisk, bottenlevande organismer och vikens ekosystem efter behandlingen. Syftet med åtgärden är att binda fosfor, men debattartikeln väcker en större principiell fråga: Var i avrinningssystemet bör vi sätta in åtgärderna?

Ska problemen lösas när de redan nått viken?
Enligt artikeln har 392 ton aluminiumklorid tillförts Bergshamraviken. Skribenten argumenterar istället för större insatser uppströms, bland annat genom att förstärka våtmarker och åtgärda andra belastningskällor innan näringsämnena når skärgården. Det är hans bedömning att aluminiumbehandlingen skadar ekosystemet; artikelns redaktion markerar uttryckligen att åsikterna är skribentens egna.

Fosfor är samtidigt en resurs Europa behöver
Här finns ytterligare en dimension. EU betraktar fosfatberg som en kritisk råvara och vill öka återvinningen av fosfor ur samhällets olika restströmmar. Aluminiumbehandling bygger däremot på att den mobila fosforn binds starkt i bottensedimentet. Det minskar internbelastningen – men fosforn finns fortfarande kvar på botten och blir svårare att återföra till kretsloppet.

Frågan blir därför inte bara hur vi stoppar fosforn, utan också vad vi gör med den därefter.

Fosforn kommer inte längre bara från land
Samtidigt räcker det inte att betrakta dagens fosforbelastning som enbart en fråga om ny tillförsel från jordbruk, avlopp och dagvatten. Under årtionden har stora mängder fosfor ackumulerats i Östersjöns sediment. När djupbottnarna blir syrefria försvagas sedimentens förmåga att hålla kvar fosfor, som kan frigöras till vattenmassan och åter cirkulera i havet. Genom vattenutbyte och uppblandning kan denna internbelastning bidra till fosforhalterna även i kustnära vatten och vikar.

Gårdagens utsläpp kan bli morgondagens råvara
Det förändrar också perspektivet på vad fosforn i Östersjön egentligen är. En betydande del har ursprungligen förts dit från samhällets kretslopp – via jordbruk, avloppsvatten och andra mänskliga verksamheter. När fosfor från syrefria bottnar återkommer till vattenmassan kan den därför betraktas inte bara som ett övergödningsproblem utan också som en förlorad råvara. Om framtidens vattenvård kan kombinera minskad tillförsel från land med att fosfor avlägsnas ur systemet och återvinns, uppstår en dubbel samhällsnytta: Mindre bränsle för Östersjöns övergödning och en sekundär fosforresurs som kan återföras till ett europeiskt kretslopp.

Dagvattendammarna är en del av samma avrinningssystem
Samma systemperspektiv behövs uppströms. Regn och snösmältning transporterar partiklar, näringsämnen och miljögifter från våra samhällen. Väl fungerande dagvattendammar kan bromsa flödet och fånga material innan det når sjöar, vattendrag och kustvatten.

Men barriären måste underhållas. När sedimentet växer minskar vattenvolym och retentionstid och hydrauliken förändras. Kontinuerligt sedimentuttag blir därför mer än underhåll – det är en miljöåtgärd uppströms.

Från att binda problemet till att skapa ett kretslopp
Debatten om aluminiumbehandling pekar därför mot en större framtidsfråga. Kan vi utveckla vattenvården från att enbart binda fosfor där den hamnat till att också fånga, avlägsna och återvinna den?

Dagvattendammar, våtmarker, sjöar och kustvikar behöver ses som delar av samma avrinningssystem. Ju mer föroreningar och näringsämnen vi kan fånga kontrollerat, desto större blir möjligheten att både skydda Östersjön och på sikt återföra värdefulla resurser till samhällets kretslopp.

Bred lagstiftning att vänta
Naturrestaureringslagen och vattendirektivet från EU kommer att avkräva medlemsländerna åtgärder av förorenade habitat i marin miljö – även urbana. Därtill lanserar EU nya direktiv som berör produktion av dricksvatten, rening av avloppsvatten samt produktion och användning av olika PFAS-ämnen (REACH). EU harmoniserar ny lagstiftning med befintlig, exempelvis EU:s avfallshierarki – för nyttiggörande av avfall.

Utöver lagstiftningen tillkommer de folkrättsliga åtaganden som Sverige har undertecknat. Paris-avtalet omfattar att åtgärda läckage av växthusgaser – såväl från land som vatten. Ett avtal som Sverige har signerat.

Kommande veckobrev
Årets kommande veckobrev belyser olika delar av de systemlösningar som ska hantera PFAS i sediment. Därtill vilka destruktionsmöjligheter för PFAS som finns och var de anläggningar som ska destruera PFAS i sedimentet nu planeras. Därtill rapporteras hur teknik till åtgärder nu anpassas för att minimera påverkan av PFAS på ekosystemen i Sveriges vattenförekomster – stora som små – samt hur hela åtgärdsprocesser nu utformas.

Välkommen till fortsätt läsning!