Passiv irreversibilitet 
– när Östersjön fortsätter förändras utan att någon ingriper

I förra veckobrevet beskrev Hans Lidman hur det levande i havet gradvis har försvunnit: Återkommande algblomningar, färre fiskar och bottnar som inte längre fungerar som förr. Hans erfarenheter stämmer väl med den vetenskapliga bilden av ett Östersjön där syrebrist, intern fosforbelastning och förändrade bottnar har blivit en del av ett självförstärkande system. 

Ett nytt begrepp: Passiv irreversibilitet
Vi vill därför introducera begreppet passiv irreversibilitet. Med det menar vi inte att varje förändring i Östersjön är omöjlig att återställa, utan att systemet redan förändras i sådan skala att passivitet riskerar att låsa fast nya, sämre tillstånd över tid.
Forskningen beskriver detta med begrepp som internbelastning, syrebrist och regimskiften – där ekosystem gradvis rör sig mot nya jämviktslägen som är svåra att bryta.

200–280 Globen som bildas varje år
För hela Östersjön uppskattas den årliga produktionen och sedimentationen av organiskt material till mycket stora volymer. Omräknat motsvarar detta ungefär:

190–280 Globen – varje år

Mycket av detta organiska material sjunker inte bara till djupbottnar, utan transporteras också in i kustnära områden och vikar. Där bidrar det till att täcka bottnar, påverka vegetation och förändra livsmiljöer för fisk.
Samtidigt visar forskning att en stor del av detta material återcirkuleras i systemet, vilket innebär fortsatt syreförbrukning och frisättning av näringsämnen. Det är alltså inte ett avslutat kretslopp – utan en pågående process.

Sedimentationen förändrar kustens livsmiljöer
Konsekvenserna märks tydligt i våra vikar. Studier visar att ökad sedimentation hämmar etableringen av viktiga arter som blåstång och ålgräs. När dessa livsmiljöer försämras påverkas också fiskens lek- och uppväxtområden.
Det innebär att det som produceras i stor skala i öppet hav får direkta effekter där människor badar, fiskar och lever nära vattnet.

Risken med att inte agera
Marin forskning betonar ofta – med rätta – att havsbaserade åtgärder måste genomföras med försiktighet. Men samtidigt visar samma forskning att Östersjön redan genomgår omfattande förändringar.
Det väcker en avgörande fråga:

Vilken risk är störst – att agera, eller att låta 200–280 Globen organiskt material fortsätta bidra till sedimentering varje år?

Från passiv irreversibilitet till aktiv återställning
Begreppet passiv irreversibilitet sätter ord på en viktig insikt: Även när vi avstår från att ingripa fattar vi i praktiken ett beslut.
Om sedimentationen fortsätter, om syrebristen breder ut sig och om kustmiljöer gradvis förändras – då är också passiviteten en form av påverkan.
Nästa steg handlar därför inte bara om om vi ska agera i havet, utan hur vi gör det:

• stegvis
• vetenskapligt
• med uppföljning  

Bred lagstiftning att vänta
Naturrestaureringslagen och vattendirektivet från EU kommer att avkräva medlemsländerna åtgärder av förorenade habitat i marin miljö – även urbana. Därtill lanserar EU nya direktiv som berör produktion av dricksvatten, rening av avloppsvatten samt produktion och användning av olika PFAS-ämnen (REACH). EU harmoniserar ny lagstiftning med befintlig, exempelvis EU:s avfallshierarki – för nyttiggörande av avfall.

Utöver lagstiftningen tillkommer de folkrättsliga åtaganden som Sverige har undertecknat. Paris-avtalet omfattar att åtgärda läckage av växthusgaser – såväl från land som vatten. Ett avtal som Sverige har signerat.

Kommande veckobrev
Kommande veckobrev belyser olika delar av de systemlösningar som ska hantera PFAS i sediment. Därtill vilka destruktionsmöjligheter för PFAS som finns och var de anläggningar som ska destruera PFAS i sedimentet nu planeras. Därtill rapporteras hur teknik till åtgärder nu anpassas för att minimera påverkan av PFAS på ekosystemen i Sveriges vattenförekomster – stora som små – samt hur hela åtgärdsprocesser nu utformas.

Välkommen till fortsätt läsning!