Kust och öppet hav – ett sammanhängande system

En seglivad uppdelning
I svensk havsförvaltning har kustnära vatten och öppet hav länge behandlats som delvis separata system. Åtgärder mot övergödning har därför i hög grad fokuserat på landbaserade utsläpp och kustnära insatser. Samtidigt har utvecklingen i Östersjön visat att förbättringar i kustzoner ofta uteblir, trots betydande investeringar och minskade näringsutsläpp från land.

Ny forskning förklarar varför
Nyare synteser av forskningsläget visar att denna bristande respons inte är överraskande. Fosfor som frigörs från syrefria bottensediment i Östersjöns djupbassänger transporteras horisontellt med strömmar och vattenutbyten. Detta innebär att näringsämnen som mobiliseras långt ute i öppna havet når kustnära vatten, vikar och skärgårdar – även där lokala utsläpp har reducerats kraftigt.

Internbelastning som regional drivkraft
Studier visar att den interna belastningen av fosfor från djupbassängerna idag överstiger tillförseln från omgivande landytor med stor marginal. Denna fosfor bidrar till ökad primärproduktion i hela Östersjön, inklusive kustnära ekosystem. Resultatet blir algblomning, syrebrist i bottennära vatten och försämrade livsmiljöer för fisk och bottenfauna – även i områden där lokala åtgärder annars skulle ha varit tillräckliga.

Konsekvenser för styrning och åtgärdsprogram
Den starka kopplingen mellan öppet hav och kust innebär att dagens sektoriserade angreppssätt riskerar att bli ineffektivt. Åtgärder som enbart fokuserar på kust eller land kan inte ensamma bryta övergödningens systemdynamik. Förvaltningen behöver därför i högre grad integrera öppna havets processer i planering, uppföljning och prioritering av åtgärder.

Ett gemensamt ansvar
Att erkänna sambandet mellan djupbassänger och kustnära vatten är inte att förringa betydelsen av landbaserade insatser – tvärtom. Det innebär att komplettera dem med åtgärder där problemen uppstår och förstärks. För kommuner, regioner och nationella myndigheter innebär detta ett gemensamt ansvar att se Östersjön som ett sammanhängande system snarare än en uppsättning separata vattenförekomster.

Vägen framåt
Forskningen ger nu ett tydligt budskap: Förbättringar i kustmiljön är beroende av vad som sker i öppna havets djupområden. För att nå långsiktiga resultat krävs därför en förvaltning som vågar ta ett helhetsgrepp om Östersjön – från avrinningsområde till djupbassäng. Det är först då som investeringar i kustnära åtgärder fullt ut kan ge den miljönytta som samhället förväntar sig.

Bred lagstiftning att vänta
Naturrestaureringslagen och vattendirektivet från EU kommer att avkräva medlemsländerna åtgärder av förorenade habitat i marin miljö – även urbana. Därtill lanserar EU nya direktiv som berör produktion av dricksvatten, rening av avloppsvatten samt produktion och användning av olika PFAS-ämnen (REACH). EU harmoniserar ny lagstiftning med befintlig, exempelvis EU:s avfallshierarki – för nyttiggörande av avfall.

Utöver lagstiftningen tillkommer de folkrättsliga åtaganden som Sverige har undertecknat. Paris-avtalet omfattar att åtgärda läckage av växthusgaser – såväl från land som vatten. Ett avtal som Sverige har signerat.

Kommande veckobrev
Kommande veckobrev belyser olika delar av de systemlösningar som ska hantera PFAS i sediment. Därtill vilka destruktionsmöjligheter för PFAS som finns och var de anläggningar som ska destruera PFAS i sedimentet nu planeras. Därtill rapporteras hur teknik till åtgärder nu anpassas för att minimera påverkan av PFAS på ekosystemen i Sveriges vattenförekomster – stora som små – samt hur hela åtgärdsprocesser nu utformas.

Välkommen till fortsätt läsning!