Är detta sista generationen?

En bild från Kalmarsund, 1965

Fyra barn sitter på en brygga i Kalmarsund sommaren 1965. Metspöna är enkla. Fångsten självklar. Abborre, mört, gädda. För dem var fisken en del av vardagen – inte en naturresurs i kris.

Barnen på bilden tillhör samma generation som flera av de personer vi under våren intervjuat. Deras berättelser skiljer sig åt, men de delar ett gemensamt vittnesmål: Fisken har försvunnit.

Frågan vi behöver ställa oss är enkel – men obekväm:
Är detta sista generationen som upplevde ett Östersjön med ett robust kustfiske?

När förändring blir det nya normala
Inom miljöforskningen talar man om ”shifting baseline syndrome” – att varje generation uppfattar det tillstånd de växer upp med som normalt. Det som tidigare sågs som en försämring blir med tiden referensnivå.

För unga människor i dag är algblomningar på sommaren inget ovanligt. Syrefattiga bottnar är en teknisk term snarare än en nyhet. Avsaknaden av torsk i kustfisket är inte en förändring – det är utgångsläget.

Detta är inte en politisk konspiration. Det är en mänsklig mekanism. Men den har konsekvenser.

När minnet av hur ett fungerande ekosystem såg ut bleknar, minskar också känslan av förlust – och därmed trycket på förändring.

Forskningen bekräftar utvecklingen
Under de senaste åren har flera studier visat att Östersjöns syrebrist breder ut sig och att internbelastning från syrefria sediment förstärker övergödningen. Fiskbestånd påverkas inte enbart av överfiske utan av förändrade livsmiljöer: Lekbottnar som täcks av sediment, brist på syre, rubbade näringsvävar.

Torskens kollaps i Egentliga Östersjön är väldokumenterad. Kustnära rovfiskar har minskat i många områden. Samtidigt visar forskningen att återhämtning är möjlig – men den kräver aktiva och samordnade åtgärder.

Det centrala budskapet från forskarsamhället är tydligt: Utvecklingen är inte linjär och oundviklig, men trögheten i systemen är stor. Åtgärder som skjuts upp får effekt långt senare.

Ett ansvar bortom mandatperioder
Frågan om Östersjön är inte bara ekologisk. Den är samhällsekonomisk, säkerhetspolitisk och kulturell. Livsmedelsförsörjning, biologisk mångfald och kustsamhällens identitet hänger samman.

För beslutsfattare innebär detta en särskild utmaning: Att agera i ett system där effekterna av åtgärder kan dröja, men där uteblivna åtgärder gradvis normaliserar en försämring.

Att bryta en negativ utveckling handlar inte om att återvända till 1965. Det handlar om att säkerställa att kommande generationer inte accepterar ett fisklöst hav som det självklara tillståndet.

Frågan är därför inte nostalgisk. Den är framåtblickande.

Vill vi att dagens barn ska vara den sista generationen som bara hör berättelser om ett levande Östersjön?

Bred lagstiftning att vänta
Naturrestaureringslagen och vattendirektivet från EU kommer att avkräva medlemsländerna åtgärder av förorenade habitat i marin miljö – även urbana. Därtill lanserar EU nya direktiv som berör produktion av dricksvatten, rening av avloppsvatten samt produktion och användning av olika PFAS-ämnen (REACH). EU harmoniserar ny lagstiftning med befintlig, exempelvis EU:s avfallshierarki – för nyttiggörande av avfall.

Utöver lagstiftningen tillkommer de folkrättsliga åtaganden som Sverige har undertecknat. Paris-avtalet omfattar att åtgärda läckage av växthusgaser – såväl från land som vatten. Ett avtal som Sverige har signerat.

Kommande veckobrev
Kommande veckobrev belyser olika delar av de systemlösningar som ska hantera PFAS i sediment. Därtill vilka destruktionsmöjligheter för PFAS som finns och var de anläggningar som ska destruera PFAS i sedimentet nu planeras. Därtill rapporteras hur teknik till åtgärder nu anpassas för att minimera påverkan av PFAS på ekosystemen i Sveriges vattenförekomster – stora som små – samt hur hela åtgärdsprocesser nu utformas.

Välkommen till fortsätt läsning!